Resedagbok

Ko Tarutao, torsdag 26/2 - lördag 28/2

Sista frukosten på "Ko Bulon" för denna gång, det blev blandad frukt med yoghurt till oss alla, en blandning av banan, drakfrukt, ananas, mango, papaya och melon tillsammans med den goda yoghurt som finns här. Det vattnas i munnen bara jag tänker på det. En rejäl portion man står sig på länge. Hoppas få återvända till ön och finna den i samma skick som vi lämnade den.

För att ta oss till "Ko Tarutao" hade vi hyrt en egen longtailboat. Vi lastade på våra väskor och hoppade i den rymliga båten. Dieselmotorn ruskade igång och vi pluttrade iväg från stranden. Är man rädd om hörseln är det bra med hörselproppar då dessa motorer utan ljuddämpare låter ganska rejält, är men dessutom rädd om livhanken (ingen egentlig större fara men) kollar man upp att flytvästar finns om bord.

Det tog en dryg timme att frakta oss över till denna ö som även är en nationalpark. Vet inte om det var "happy hour" eller något när vi skulle betala in oss i parken, istället för de 600 bath vi skulle betala behövde vi endast betala 300. Här är det då ingen som luras på pengar.

Då man kommer till "Ko Tarutao" och ska boka boende går man till informationen ca 100 m från piren, där finns alla boenden ön har att erbjuda, allt från långhus, bungalows till tält. Vi hade bara ett alternativ att välja på, förutom tält, då vi gärna vill bo alla fyra tillsammans, ifall vi inte ville bo i tält. Vi hamnade på "Ao Panta Malacca", stranden precis vid piren. Vi fick boende med två rum ganska långt bak mot djungeln (nr 115). Toppen, tänkte vi, en lägenhet med två rum. Ett till tjejerna och ett till oss, kan det bli bättre. Det var bara det att man var tvungen att gå över verandan för att komma till varandra. Det blev bäst att Micke sov med Johanna och jag med Jennie. Jag och Johanna är ju lite mörkrädda båda två och skulle säkerligen kunna skrämma upp varandra rejält, ett mindre bra alternativ kan jag tro.

När vi lämnat in våra väskor på rummen tog vi oss tillbaka till informationen, som är utgångspunkt för all samordnad aktivitet Vi skulle ta oss vidare till en av de största attraktionerna på ön, nämligen det gamla fängelset "Ao Thalo Waw" där (politiska och kriminella) fångar från fastlandet fängslades mellan åren 1938-1946. Vi fick vänta ca en timme innan vår Taxi dök upp, eller snarare den lastbil som skulle ta oss dit. Vi har, efter våra vistelser i landet, blivit riktigt bra på att vänta, inget problem för oss. Något att tänka på varje dag i den svenska stressen faktiskt.

Då vi steg på lastbilen visade det sig att det enbart var vi och ett till par från Sverige med på turen. Vi hade nog tur som kom iväg på denna tur denna dag då den andra lastbilen på ön hade gått sönder. Efter en ganska häftig färd med branta uppförsbackar ock häftiga nedförslut och branta sluttningar precis bredvid vägen, var vi framme vid den stenbelagda gången in mot fängelset i djungeln. Bara några steg längst den belagda gången tog oss i n i den täta djungeln. Tror det blivit svårt att övertala tjejerna att gå in här om det bara varit vi fyra från familjen med på utflykten. Tjejerna höll ut en riktigt lång bit och vi gick förbi en "jordhåla", knappt en meter hög, där fångarna packades in som sillar. Undrar hur många jordhålor det fanns på den tiden. Därefter gick vi över en bro och hann precis se en ganska stor ödla simma iväg iväg längst bäckfåran för att finna gömställe. Inne i bland snåren kunde vi också se det sunkiga sjukhuset med enbart två rum, stigen dit fick jag gå själv med det svenska paret då tjejerna vägrade gå längst den knappt synliga stigen, och det förstår jag också. Vi stampade rejält för att jaga undan eventuella ormar. Ett av fängelsehusen fanns också kvar att beskåda. Micke fick vända med tjejerna efter att ha sett dessa delar av turen då det var nog för dem. Jag fortsatte med det svenska paret men det visade sig att den sten belagda gången ganska snart tog slut. En skult visade stigen mot "kyrkogården 12 km söderut och en skylt pekade mot en stig djupare in i skogen - mindre bra alternativ med sandaler, det var vi överens om alla tre och återvände till den väntande lastbilen där Micke och tjejerna väntade. Denna tripp var verkligen intressant (tycker jag) men hade varit toppen tillsammans med en guide, dels för historiens skull men framförallt för att hitta rätt väg där ute i djungeln. (Mobiltelefoner fungerar ej där). (Har i efterhand läst att kanske området (Thalo Udang Bay kanske gett mer av det vi förväntade oss, får bli en annan gång).

Tillbaka vid lastbilen fann vi Micke sittande och prata med en äldre man från Schweiz, han mådde riktigt dåligt och var svag i högra halvan av kroppen. Han hade varit ute på båttripp och blivit dålig och de på båten menade att han skulle komma tillbaka till "basstationen" snabbare med oss i lastbilen, de hade bara släppt av honom där att vänta. Micke trodde först att "gubben" var kanon men fattade sen att han var dålig. Mannen skulle absolut klara sig själv och kunde för egen maskin hoppa in i hytten. Väl åter vid informationen, efter 12 km kunde mannen knappt gå för egen maskin, klar i knoppen men svag i halva kroppen - jag tror han fått en stroke. De på centret frågade om han kunde blivit sjösjuk, vi fick övertala både mannen och personalen att han MÅSTE till sjukhus snabbast möjligt. Mannen fick följa med och hämta sin fru sen såg vi med lättnad att de tog nationalparkens egen Speedboat mot fastlandet, måtte de hunnit i tid.

Vi pustade ut en stund tillsammans med det svenska paret och gick igenom eftermiddagens händelser. Johanna var ganska upprörd och vill helst glömma hela denna jobbiga dag med djungel, trägubbar och sjukdom. Vi, familjen, avslutade dagen med krabbjakt på den underbara stranden. Krabbor kan verkligen lätta upp stämningen, när man jagar dem springer de snabbt som ögat på tvären och rätt vad det är stannar de och vänder sina klor mot en, precis som de vore beväpnade. De spänner verkligen upp sig de små liven (de var ju inte av den kaliber Micke blev klämd av).

Första natten på "Ko Tarutao" sov vi ganska dåligt allihopa. Åtskilda från varandra, stenhårda sängar, geckos som spelade till och från hela natten och en massa nya ljud. Dessutom upptäckte vi på morgonen att vi legat "pinknödiga" nästan allihopa men ingen var sugen på att gå ut på den kolsvarta verandan för att gå på toa. Elen stängs nämligen av vid 2 på natten.

Tänk att ha 3 km sandstrand helt ensamma. Detta är få förunnat, helt fantastiskt. Går ej att beskriva. Stranden heter "Ao Son" och ligger ca 8 km ifrån "basstationen". På denna strand lägger havssköldpaddorna ägg mellan september och april, vi såg inga spår av dem men däremot syntes spår från det Amerikanska programmet "Survivors" som spelades in på stranden 2002. Här får man inget serverat på silverfat, därför såg vi till att få med oss "take away" lunch att äta, man vet aldrig var man kan köpa mat och vatten så det är bäst man förser sig innan man drar iväg. Det vi fördrev tiden med här var att slappa i skuggan, promenera längst stranden och spela egenhändigt ihopknopat bowlingspel, toppenskoj, det är ju sportlov i allsindar.

Zoo, vad är det. På denna ö kan man möta många olika djur i vilt tillstånd. En kväll då vi kom hem möttes vi av ett underligt djur hängande i trädet utanför vår bungalow, kanske en "flygande ekorre" (Johannes, utmaning till dej). Tror dessutom vi hade två Geckoödlor boende i bungalowen, de lät som stora råttor då de förflyttade sig över innertaket. Andra morgonen vaknade vi av städerskorna som plockade burkar, trodde vi, det var apor som lyckats hitta ett "Pringelsrör" med skräp på vår altan. Naturligtvis hittade de några smulor att äta där med. Apor är verkligen härliga djur att titta på, de gör skillnad på ölburkar och kolaburkar, ser roliga ut då de springer iväg med något de vill ha ifred för sina vänner. Lite knasigt kändes det då den ena apan sprang iväg med vårt skräp, man undviker ju att springa efter rakt ut i djungeln för att plocka upp efter dem. Andra djur vi sett var en jätteödla och en varan. Är glad att ingen orm dök upp framför oss på denna, Thailands ormrikaste, ö.

Detta är en ö att återvända till, för stränderna, naturen och djurens skull. Hoppas myndigheter och lokalbefolkning kan hålla turismen på denna låga nivå som i dag för att hålla detta paradis oförstört.