Resedagbok

Utflykter Kamala, lördag 14 /3 - söndag 15/3

Tidigt, tidigt på lördagen masade vi oss ur våra sängar för att ta oss med minibuss till färjeterminalen i Phuket Town. Vi hade bokat plats på en färja som tog oss till Ko Phi Phi. Det var bra för de små, Filippa och Elias, att kunna röra sig fritt under färden istället för att som på en speedboat försöka sitta still medan båten skumpar fram. Färden med färjan gick snabbt och bra, Mr Bean underhöll på film och personalen blåste upp ballonger och gjorde figurer för brinnande livet.

Vi skulle byta till en dykfärja vid Maya Beach, där möjlighet fanns att gå ner under vattennivån för att se fiskarna och korallerna. Den var tyvärr redan upptagen och vi fick åka till en annan liknande färja. Vi passerade den omtalade vikingagrottan som är verkligt fascinerande och stor, skulle vara häftigt att gå in där. Sist vi åkte förbi grottan (2002) var det bara en longtailboat som låg där och guppade och inne i grottan satt en "havszigenare" som antagligen bodde där. Nu låg det, sorgligt nog, en hel del motorbåtar där och jag kan tänka mig att den gamla bostaden var lämnad till allmän beskådan. Ibland måste kanske världen utvecklas också och jag hoppas detta var havszigenarnas vilja.

Framme vid den andra dykfärjan lastade vi över allt vi hade med oss, ryggsäckar, barnvagnar och snorklar. Jag och Micke tog oss ann de små så att Virre och Jimmie kunde se sig om under havets yta. Jättesynd att vi fick nöja oss med denna plats i stället för Maya Beach, riktigt tråkig snorkling. Tur att vi alla ändå hade trevligt tillsammans. Vi gick ner i "glasrummet", där havsytan hade sänkts, och gick runt bland fiskarna som kunde simma ut och in under glaskanten som de ville. Mest ville de simma in eftersom vi matade dem med bröd, ju mer bröd vi slängde i runt oss desto mer kokade vattnet av fisk runt oss. Filippa och Elias nöjde sig med att mata fiskarna bredvid båten där de andra snorklade. Jennie, Johanna, Dennis och Micke hoppade från båtens övre däck, det var nog dagens höjdpunkt för dem.

Efter en timmar på dykbåten var det dax för lunch på "Phi Phi Don". Vilken besvikelse, kall mat, det är bara att le och vinka. Tanken var att vi skulle bada efter lunchen men en liten olycka gjorde att vi fick hoppa över det. Det sista Dennis gjorde när han skulle kliva av dykbåten var att skära sig illa i handen. Vi traskade istället runt på de trånga, pittoreska, gatorna i väntan på färjan hem. På hemväg hamnade vi nog i personalutrymmet och blev riktigt bra omhändertagna. Thailändarna gillar ju barn och vi hade fem härliga ungar att ta hand om och tala med. Hade vi varit ensamma på denna resa hade vi varit vansinnigt missnöjda, det som höjde dagen var den trevliga personalen på färjan och att vi hade skoj tillsammans med Virre och co.

På söndagen hyrde vi en Toyota Fortuner med sju sittplatser, precis lagom stor för våra nio rumpor. Det går faktiskt bra att köra vänstertrafik, värre är att hålla rätt på alla moppar som ibland bara dyker upp och kör efter helt egna regler. Vårt första stopp blev på "Supercheap" nära Phuket Town. I denna enkla, stora butik finns nästan allt man kan tänka sig, staplat från golv till tak. Det är en upplevelse i sig att bara gå runt och titta, fukt värme och svett får man på köpet. Matvarudelen har i vilket fall utvecklats under de gångna två åren, nu hittar jag inte längre de goda, gamla kokosnötterna.

Två mopedhjälmar och en massa annat smått och gott rikare blev det Mc Donalds till de yngres förtjusning innan färden mot Kata. Virre hade tidigare spanat in en väska där till Filippa i en tältmarknad, någon väska blev det inte där till henne men lite annat handlade de istället. Nöjda styrde vi bilen längs de trånga Katagatorna mot "Phrom Thep Cape" via Kata Wievpoint (som numer heter Karon Wievpoint). Det var nära att vi blivit en backspegel fattigare där i Katas smala gränder. Efter en molnig men fin solnedgång på PhromThep Cape tog jag och Micke Hand om Filippa och Elias så Veronica och Jimmie kunde titta lite själva på vad marknaden där uppe har att erbjuda. Elias somnade och Filippa trivdes bra i min famn. För två år sedan handlade vi några gånger av en trevlig tjej, hon kände genast igen oss och blev naturligt vis glad över att se oss igen. Jimmie handlade lite av henne och vi lovade komma tillbaka en annan dag för att göra inköp.

Vi packade åter in våra nio rumpor i bilen och begav oss till en speciell restaurang bakom Big C för att äta middag. Här betalar man in sig i entrén, går in och sätter sig vid ett bord, beställer dryck (betalas innan man går) och går därefter för att hämta mat att tillaga själv på en typ av bordsgrill. Man kan både koka och steka på grillen som ser ut som ett flygande tefat. Av erfarenhet vet vi att buljongen är som godast när man redan ätit färdigt. Det finns lite färdiglagad mat att välja på ifall man vill. Man kan äta hur mycket man vill, men lämnar man mat får man böta, det gäller att ta det man äter upp (inte vrålkinkigt). Vi stekte, kokade och åt tills våra magar var proppfulla, det var knappt efterrätten fick plats. Papporna drack sin efterrätt under hela måltiden, de tog in ett stort rör med öl. Klockan var bra mycket innan vi gav oss iväg hemmåt och tjejerna kom sent i säng kvällen före första skoldagen.