Resedagbok

Visumresa

25/11 - 28/11

Vår visum-resa, på lördagen, startade med att vi lyxade till oss genom att ta en TAXI vid 8.30 in till Phuket Town för att hinna med förmiddagsbussen till Ranong. Vi köpte lite tilltugg och hoppade på bussen som for iväg vid 9.30. Vi hade räknat med att biljetterna skulle kosta runt 350 bath (70kr)/ person, vi betalade 800 bath (160kr)för alla fyra, för 30 mils resa, här lönar det sig faktiskt att åka buss trots att man är fler. Om vi hyrt bil å skulle bensinen gått på ca 750 bath, (om man räknar att bilen drar 1 liter/mil), skillnaden är obefintlig (10kr).

Det var tur vi köpte frukt och tilltugg att ha på bussen, den stannade först vid 14.00 för att vi skulle få äta lunch. Lunch och lunch, det var inget som serverades som såg speciellt aptitligt ut. Det blev varsin glass till tjejerna och vi bestämde att vi skulle äta i Ranong innan vi tog båten över till Burma/Myanmar och hotellet Andaman Club. Upp på bussen igen och vi for vidare. När vi började närma oss Ranong stannade bussen plötsligt, vi trodde det var en hållplatts men på kliver en bister polis med allvarlig min. Han gick sakta genom bussen, puttade till några av dem som sov så de vaknade. Några kollade han ID-handlingar på. Vi satt längst bak, gissa om vi var nervösa innan han kom fram till oss. -"Micke, har du passen med inne i bussen eller i bagageutrymmet" frågade jag som alltid varit skraj för poliser. -"Jag har dem här i väskan" svarade han. Polisen puttade på killarna bredvid oss, de sov så djupt att han fick putta på dem en gång till för att de skulle vakna, de fick också visa legitimation. Oss tittade han knappt p innan han vände och gick ut. Phuuu, undrar vad det handlade om. Micke frågade grannkillarna, men de kunde ingen engelska, vi funderar om de helt enkelt kollar upp om det finns illegala Burmeser på bussen????

Vi var rätt sugna på mat när vi klev av bussen vid 15.30 i Ranong. Mat tänkte vi, men innan vi knappt fattat vad som hände, satt vi på Andaman Club´s minibuss på väg mot deras privata pir. -"Hmmm, vi får helt enkelt vänta med att äta tills vi kommit till hotellet", sa vi. Vi stämplade ut oss ur Thailand i hotellets vänthall, då kom Micke kom på att vi glömt ta ut pengar och det visade sig att det enbart fungerade med American express ute på ön. Tur,,, det fanns en uttagsautomat i vänthallen. Problemet var bara att den var ur funktion. Micke frågade om chauffören kunde skjutsa oss in till Ranong igen för att ta ut pengar. Det var inga problem, men det skulle kostade 200 bath. Det lustiga var att det bara var för en person, ville jag och barnen med så kostade det 400 bath till, 200 b för mig samt 100 b för barnen. Det är så ganska ofta att man för betala per person när man vill åka någonstans, inte per resa. Medan han var borta kom både han och jag på att "han stämplat ut ur landet". Det var ingen som märkte nått men det är klart, lite nervs var jag innan han kom tillbaka.

Färjeturen över till ön var behaglig och tog på knappt 20 minuter. Det gick snabbt att stämpla in i Burma och sedan kördes vi med buss upp till hotellet. Tänk att de hade en stor buss på ön, den enda väg som fas var den mellan hotellet och färjan. Det var ett fantastiskt fint hotell, stor lobby med en fantastiskt stor armaturlampa i taket, rymliga soffor och fåtöljer om man behövde slå sig ner en stund. Det enda vi behövde var att få checka in, komma till rummet och lämna väskorna, sen MAT. Vi var hungriga. Vi hade varit fundersamma över "hur fint" hotellet skulle vara, om matpriset skulle ligga på 400-500 bath (80-100kr) per person. Priserna var hyggliga och de billigaste låg runt 90 bath. Maten var toppen och portionerna STORA. Efter maten kollade vi in casinot som fanns på entréplan. Hotellet är till viss del byggt för att Thailändarna ska kunna spela om pengar, det är förbjudet i Thailand. De åker till Burma för att spela lika som vi åker till Åland för att handla Tax Free. Det var 18 års åldersgräns på casinot, barna skulle få vänta utanför om vi skulle spela. Vi gick till vårt rum och slappnade av med film, på datorn, innan det blev natta.

Vilken frukostbuffé, den var hur stor som helst. Ett långt bord med Kinesiska rätter, ett U format bord med vanlig hotellfrukost och ett tredje med diverse bakverk. Även om man bara tog lite, lite av det som såg gott ut blev man ändå proppmätt. Jag tog ett litet smakprov av någonting som hette "Congee". Det bestod av sönderkokt ris, konsistens mellan soppa och gröt, i röran fanns även kyckling. Hur gott som helst, enligt mig, de andra var mindre sugna att smaka.

Efter frukosten var det givetvis poolen som gällde. Vi badade, simmade, solade, slappade, slumrade, läste och bara njöööt av lugnet,,,, och dagen. Några örnar svävade ovanför oss och svalorna flög fram och tillbaks. Det var verkligen lugnt på hotellet och vi var nästan ensamma vid den stora poolen. På eftermiddagen dök det upp några intressanta fåglar, de var stora och liknade mest fåglar ifrån seriernas värld. Det de var intresserade av bär som fanns i ett träd bredvid poolområdet, oss brydde de mindre om därför kunde jag smyga rätt nära för fotografering.

Mot seneftermiddagen gick vi till vårt trevliga rum för att "snygga till" oss innan middagen. Vi tittade på den vackra solnedgången från vår balkong och studerade dessutom några apor som klättrade i rep upp i ett träd en bit ifrån oss innan vi gick till restaurangen. Micke åt en fantastiskt god Makrill (jag tjuvsmakade), jag åt kyckling med cashew nötter, tjejerna åt Pizza och club sandwich. Jag och tjejerna hade redan innan middagen bestämt att vi skulle äta efterrätt. Tre redan proppmätta tjejer beställde därför in varsin efterrätt, Jennie tog choklad & vaniljglass, Johanna supergod limesorbe och jag banan kokt i kokosmjölk, sen orkade vi knappt röra oss av mättnad.

Jag och Micke gick på casinot, efter middagen, och köpte marker för hela 100 bath (20kr), Jennie och Johanna spelade på några "barnspel" utanför under tiden. Casino var det kanske inte direkt, mer en spelhall med enarmade banditer. Vi fördubblade vår kassa rätt snabbt, sen gick det som det brukar, vi förlorade allt. Om man ville gå på riktigt casino så fanns det en våning upp. Vi var av förklarliga skäl aldrig in där, man var tvungen att lösa in 10 000 bath (2 000kr) för att komma in. När vi spelat upp våra pengar gick vi till vår egen biosalong i vårt rum och hade en avslappnande kväll.

Natten till måndagen drömde jag att frukostbuffén hade krympt, att det stora bordet med de kinesiska rätterna var borta, den stora buffén hade de bara på söndagarna då alla rester måste ätas upp. Jag berättade detta, lite fnissande, för familjen när vi traskade till frukostserveringen. Döm om vår förvåning när vi kom dit, det stora bordet med de kinesiska rätterna var borta, vi bara gapade. Nu gick det ingen nöd på oss ändå, det var ändå en större buffé än vad hotell normalt brukar ha och det var möjligen bara Micke som saknade de kinesiska rätterna. Mätta och belåtna begav vi oss åter till poolen för att njuta av en ny dag. Denna dag var jag och tjejerna smarta nog att avnjuta vår "efterrätt" redan till mellanmål.

Innan middagen var vi in på hotellets "Tax Free" butik och köpte en flaska av hotellets egen whisky, som var dessutom var riktigt god. Whiskyn, lite nötter och leksaker var det enda vi vanligt dödliga kunde köpa i butiken, i övrigt fanns det mest riktigt dyra, fina märken. Eller vad sägs om en handväska för 5000 bath (1000kr) eller en penna för 1500 bath (300kr). Det var säkert bra pris, men inget för oss. Efter en god middag drog vi oss åter tillbaka till vårt rum för att se på film, läsa och göra läxor.

Tisdag morgon, vi packade ihop våra saker och gjorde oss redo för hemfärd. Vi blev åter förvånade då vi kom till frukosten, ingen buffe i sikte. Vi fick välja mellan tre menyer. Det var bra, goda och väl tilltagna portioner även till frukost och det var inga problem att beställa in det tjejerna ville ha. Medan vi väntade på frukosten gick Micke och checkade ut oss. Det var tur det, han fick veta att den färja vi tänkt ta hade ställts in. Då skulle vi missa vår buss från Ranong och bli tvungna att ta en senare, det var vi mindre sugna på, vi skulle då komma till Kamala sent på kvällen. Micke förklarade vårt dilemma och de lät färjan fara över med oss på ordinarie tid.

Det är ingen risk att man missar färjan tillbaka mot fastlandet. En kille går runt och bär på en skylt med bjällror, plinge-linge-linge-ling, för att avisera att det är dax att kliva på bussen ner till färjan. Vi var sex personer med på färjan över till fastlandet, väl där fick vi ett gäng stämplar i våra pass och vi hade 60 nya dagar i Thailand. Vi åkte minibuss till busstationen där vi hoppade på en AC-buss mot Phuket.

Något vi förundrades över på bussen var att Thailändarna verkar fenomenala på att somna, nästan innan de satt sig till rätta. Undrar om de kan sova stående. Bussen stannade och tog upp fler passagerare efter hela vägen och i Takua Pa stannade den för matuppehåll. Vi köpte "fried rise" med ägg och kyckling. Efter matpausen for bussen vidare, ca 200 m innan den svängde in på en mack för att TANKA. Man får lära sig att aldrig bli förvånad. Det är ett härligt land vi befinner oss i. När vi for genom Khao Lak såg vi många Tsunamispår efter vägen och man fick en liten uppfattning av föröselsen. Vi såg också den berömda polisbåten som ligger 2.5 km (om jag minns rätt) upp på land, 100m ifrån huvudvägen genom Khao Lak. Helt otroligt att det finns människor som överlevde.

När vi kom fram till Phuket Town och bussen parkerade på busstationen hade vi svårt att hålla oss för skratt. Genom fönstret såg vi ett gäng moppe-taxi-förare springa, för att komma först fram, till bussdörren. Vi var mindre intresserade av moppe-taxi. Vi promenerade till varuhuset Robbinsson där Mc Donalds ligger, vi var hungriga och hade svårt att bestämma vad vi skulle äta, tjejerna fick bestämma och då blev det så. Mindre romantiskt ställe, speciellt om man tänker på att det faktiskt var min och Mickes 19 års dag.

Vi var hemma i Kamala vid ca 19.30 och då packade vi upp och sen tog vi det bara lugnt. Givet vis skålade vi för våra 19 år tillsammans med whiskyn från Andaman Club.