Resedagbok

Moppeutflykt och eremitkräftor

1/11 - 2/11

Vi sov länge på onsdagen, för länge med tanke på att vi tänkt hyra moppe eller bil och åka en tur för att se oss omkring på Ko Lanta. Först åt vi frukost och det tog också lite tid. Jennie upptäckte några killar som faktiskt åt Amerikanska pannkakor, vi frågade var de hittat dem och fick veta att det bara var att beställa. Jennie beställde en men Johanna valde kokt ägg i stället. Det åt hon igår med, det var löskokt och hon vill ha hårdkokt. Micke hjälpte henne att beställa -"One boild egg, ten minutes, hard" (man måste använda enkel engelska eftersom Thailändarna saknar beskrivande ord i sitt språk, tex tempusböjningar). -"Yes" svarade de och en tjej sprang in i köket. Efter ca 10 minuter kom det mycket riktigt ett ägg. Micke skulle visa hur killarna på jobbet delar ägget genom att hugga med kniv på mitten. Gissa vad som hände, jo, äggvita och äggula sprutade över hela tallriken. Med ett gott skratt konstaterade vi att -"Ten minutes" måste har blivit förväxlat med -"ten sekounds". Många som jobbar på serveringen är säsongsarbetare och har precis börjat och de är mindre bra på engelska. Nytt välkokt ägg fick vi in efter ca 15 minuter.

Sen var frågan, bil eller moppe? Det blev moppe, Micke har pratat om det i flera månader, att det är perfekt att lära sig köra moppe och lära sig vänstertrafiken på Ko Lanta då det är ganska lite trafik här. Dessutom är vägnätet ganska enkelt med få korsningar, till största delen är det en större väg som sträcker sig nästan runt hela ön och till den vägen ansluter lite påfarter. Själv jag har bara provat köra moppe en gång, när jag var 14-15 år, den turen gjorde att det blev EPA-traktor i stället för motorcykel. Det behövs faktiskt en smula koordination för att gasa, bromsa, blinka och svänga. Jennie och Johanna var nog lite nervösa för ingen av dem ville åka med mej. Det blev Jennie som fick börja. Micke undrade om jag ville köra först för att bestämma farten men jag tyckte det var bättre han körde först och att jag hängde på.

Vi började med att åka till Macken för att tanka. Jag höll på att köra på Micke när vi skulle stanna på macken, jag gasade i stället för att bromsa. Det hela gick ju bra men nog blev man lite skeptisk till vad man höll på med. Efter tankningen bar det i alla fall av mot nya mål. Vi följde vägen, jag fullt koncentrerad på backspegel, gas, broms och övrig trafik. Rätt som det är fräser det förbi en muslimsk kvinna (syns på klädseln och sjalen över håret). Då fick jag en sån där "flash back" från filmen "Sällskapsresan i alperna" då en kvinna med stora fladdrande kläder kommer susande nedför slalombacken med STORA tvättkorgen. Jag kände mig förståss som Stig-Helmer, en nybörjare som försöker hålla reda på alla extremiteter.

Vi fortsatte vår färd söderut genom by efter by, förbi beach efter beach. Ungefär mitt på ön, i början av Klong Nin beach, korsade vi ön och åkte över till östra sidan där det är mindre exploaterat. Det finns några ställen att stanna på med vacker utsikt. Vi valde den som låg längst ner. Vi parkerade, gick och satte oss och beställde in var sin shake som vi avnjöt medan vi tittade på utsikten. Innan vi for vidare var det toalettbesök som gällde, barna först. Jag hörde ett litet vrål nerifrån toan och trodde att Johanna retades lite med Jennie. Johanna och Micke kom ganska snart upp med ett leende på läpparna och lysande ögon, de hämtade kameran. Jennies vrål kom sig av att det satt en stor ödla vid taket på toaletten. Hon blev först rädd innan hon såg vad det var. Det var den vackraste ödla vi sett hittills.

Efter toalettbestyren fortsatte vi vägen söderut några kilometer tills vägen "tog slut" vid Ban Sangkla-U. Vi vände och for tillbaka och svängde av vid byn Ban Ko Lanta (Lanta Old Town). Där åkte vi igenom och upptäckte att den vägen också tog slut. Bara att vända och njuta ännu en gång av den vackra byn, den påminde om en gammal Vilda Western stad. Jennie och Johanna passade på att byta plats så nu satt Johanna bakom den livsfarliga mamman på moppe. Efter det tog vi oss tillbaka till den västra sidan för att fortsätta förbi alla beacher neröver med destination så lågt ner som möjligt. Den asfalterade vägen tog slut och vi fick fortsätta på någon typ av grusväg. Det gick bra att köra trots gupp, fåror och stenar. Uppförsbackarna var en utmaning kan man säga då det även var lösgrus på sina håll, Johanna blev tvungen att kliva av och gå uppför värsta backen då vi fick möte av en bil, moppen for hit och dit så familjen fick sig ett gott skratt. Tjejerna började bli hungriga så vi stannade på "Last Beach Resort" och åt jättegod mat. Detta ställe skulle Micke och jag välja om vi reste själva, Jennie och Johanna skulle vägra bo i dessa hyddor, sa dom i varje fall. Vi väckte personalen som låg i hängmattor och tog siesta. Det var jättetrevliga killar som jobbade på den enkla resorten och kocken "him self" kom ut och frågade om det smakade bra

När vi ätit färdigt och "softat" lite var Tjejerna sugna på bad, och då förståss inte i havet utan i poolen. Klockan var ju eftermiddag så vi styrde kosan hemåt. Grusvägen gick mycket bättre att köra nu så det kanske finns hopp för mej med. Enda riktiga stoppet efter hemvägen var på Ao Prae (Lång beach) då vi stannade och tittade på Lanta Sanuk Scool (långtidsskolan vi hade tänkt från början). Den såg trevlig och mysig ut med flera mindre, separata skolsalar som låg runt en stor paviljong. De hade lov de också, hade varit skoj att göra ett studiebesök.

Åter på hotellet var det då bad som gällde. Typiskt nog började det snart att regna. Man måste ju se det positiva i allt och det positiva i detta var att vi han hem och slapp köra i regn. Bada gjorde vi ändå. Det blixtrade och dundrade ganska rejält och till slut gick vi upp och in på rummet och duschade varmt.

Vi väntade och väntade på att det skulle sluta regna. Så här lång regnskur har vi knappt haft på alla våra veckor vi varit i Thailand. Vi hade bestämt oss för att denna sista kväll, på Ko Lanta, äta på "Cha-ba". Det slutade aldrig regna så efter tre timmars regnande åkte vi iväg ändå. Det gick faktiskt att åka ner till restaurangen och vägen var nog normalt OK att åka på. Nu regnade det, det var rejält djupa hlulspår att åka i och så var det mörkt. Det kändes som rena rama "Novemberkåsan" fast varmare förståss. Vi kom snart på att det var bättre att köra i de vattenfyllda, djupa hjulspåren, än bredvid där det var halt och lerigt. Det var bara att gasa och hoppas inga stora stenar låg i vägen, vattnet sprutade åt alla håll. Ja, ja, vi fick lön för mödan (det var förståss skoj) när vi fick vår mat. Gissa vad Johanna tog????????????? Köttbullar så klart.

När vi skulle åka hem träffade vi ett par som besökt Ko Lanta sen början av 90-talet, ägaren själv satt också vid dem. Så vi fick veta mycket nytt och intressant om ön. Sen gasade vi hemåt i lervällingen, mot hotellet för att göra kväller. Den här dagen kommer vi alltid att minnas. Väl på hotellet var det bara att hoppa in i duschen, vi var leriga upp till knäna.

Vår sista morgon fick vi skutta upp redan 06.45 för att hinna äta frukost innan vår transfer till piren skulle avgå 07.30. Vår båt till Phuket vi Phi Phi skulle avgå 8.00. Båda tjejerna tog Amerikansk pannkaka i dag. Johanna orkade inte äta så tidigt, hon fick sin med i en frigolit kartong.

Väl vid piren fick vi visa upp biljetten och tala om att vi tänkte hoppa av vid Phi Phi, för att ta eftermiddagsfärjan vidare mot Phuket. Givet vis blev vi "uppmärkta" så vi i slutänden skulle hamna på rätt ställe. Jag och Johanna hade gruvat oss lite för resan mellan Ko Lanta och Phi Phi då det för två år sedan blåste rätt bra när vi åkte den turen. Vi hade gruvat oss i onödan, det gick hur bra som helst. I Phi Phi hamn fick de som skulle direkt vidare mot Phuket byta båt, mitt ute på vattnet. Det minns vi från sist, och det är nått jag helst undviker när barna är med. Man får balansera på en landgång mellan båtarna och man får känslan av att man kan trilla ner mellan dem. Båtarna står rätt tätt så faran är inte så stor, men barnen håller man hårt i. Skönt att slippa det bytet nu när vi skulle av på Phi Phi.

Vi klev iland och här blev vi halvt överfallna av "rumsinkastare", när vi inger rum skulle ha. De blev rätt lugna när vi sa att vi skulle vidare på em. Vi gick runt och tittade i byn och fick hela tiden avböja erbjudanden om att ta långtailboat till någon av alla stränder. Vi ville först bara se oss omkring i Ton Sai Village där vi inte varit tidigare. Fler av de andra stränderna har vi besökt för fyra år sedan. Vi upptäckte att det även här, precis som på Raileh, byggdes hur mycket som helst. När jag läst om Phi Phi så har jag fått uppfattningen av att det inte skulle byggas så mycket med tanke på naturen, men byggs, det gör det. När vi sett oss omkring och vi tjejer fått småflätor i håret, Jennie en, Johanna två och jag fyra, funderade vi på att ta oss till Monkey Beach med långtail (båt, enda sättet att ta sig dit) . Vi resonerade fram och tillbaka. Jennie var hungrig och vi var rädda att inte komma tillbaka i tid till Phuket färjan. Beslutet blev att vara kvar.

Vi gick och åt på en restaurang, Micke och Jennie åt mat och jag och Johanna delade på en frukttallrik. På restaurangen hade de ritat ett streck på väggen för att visa hur högt vattnet nått när Tsunamin drog in, några bilder hade de också satt upp. Tjejerna frågar lite ibland, speciellt Johanna, så de får kanske svar på vissa frågor. Johannas ovilja att åka båt tror jag kommer från Tsunamin. Sen gick vi ner till Ton Sai stranden där många speedboats och färjor lägger till. Johanna behövde gå på toa så vi gick upp till ett hotell, där det nästan bara bodde japaner. Vi gick upp för en trapp och lite "Kallebakom" låg toaletterna, Ett staket hade gått sönder och vi tittade ner på marken ett par våningar. Det var skräpigt av trasiga möbler. På våningarna mitt emot stod rostiga barstolar och slitna solsängar. Uppstädade spår efter tsunamin antagligen, staketet var nog borta sen dess det också. Jennie och Micke gick också på toaletten, de fick betala för att låna den.

Vi hittade en eremitkräfta på stranden, det är ju inget konstigt med det för dem hittar man ofta i de vackraste snäckorna och då lägger man snabbt tillbaka dem. De är ganska skygga och kryper in i sitt skal och gömmer sig sen är det tji att få dem att krypa ut. Hur det var så hade vi den kvar och Jennie började vissla, då kröp hon fram och blev nyfiken. När Jennie slutade vissla kröp hon in igen. Proceduren upprepades flera gånger och det verkar som de gillar visslingar. Jag och Johanna gick för att leta efter en till, och när man väl vill hitta en eremit så är det svårt att finna en. Många snäckskal hittade vi och till slut också en eremit som var ännu större. Han gillade också att man visslade, de måste vara musikaliska. Vi hann bara hitta honom så var det dax att gå till Färjan. Nu kom Johannas frigolitförpackning (från frukosten) väl till pass. Eremiterna fick följa med oss hem. Vi var skeptiska till att det skulle funka, men det gjorde det. Hur vet vi då att det är en hon och en han, det vet vi förståss inte alls men den stora heter PerOhlsson och den lilla RutOhlsson.

På färjan hem satt vi på övre däck i blåsten och tog det lugnt, vilade och läste. Väl i hamnen på Phuket tog vi en taxi hem till Kamala. Vi packade upp och gjorde ett litet hem till våra nya familjemedlemmar i en liten skål. Sen gick vi över en sväng till Ulrik och Karin, de hade vänner på besök. De frågade om vi ville följa med till Patong, det var en festival där. Vi ville gärna följa med men vi var rätt trötta så vi avböjde denna gång. Vi blev kvar hemma, åt köttfärssås och spagetti, tvättade och barna svarade på mail och tog väl hand om eremiterna.