ÄNTLIGEN FRAMME

Resan ner till Thailand och Phuket gick bra men det var svårt att sova. Den enda som sov riktigt var Johanna. Det är alltid lika fascinerande att flyga. Tänk att så stora kolosser med några motorer kan flyga, så långt dessutom.

Vi åkte Taxi från Phukets flygplats och vi fick faktiskt en chaufför som körde lugnt, det är vanligt att man har andan i halsen när man åker Taxi här.

Väl framme vid hotellet ca 10.30 på förmiddagen böt vi om och hoppade i poolen en snabbis. Sen gick Micke och Jennie upp och sov medan jag (Sussie) och Johanna tog en liten strandpromenad innan vi sov ett par timmar. Jag och Johanna träffade på en familj vi haft lite kontakt med hemma, de hade kommit ner kvällen innan. Familjen Åhlin: Pappa Ulrik, mamma Karin, sonen Viktor 12år och dottern Hanna 6år.

När vi vaknade var det mulet så vi bestämde oss för att inhandla telefonkort (ett Thai-nummer) och äta mat. Innan vi hunnit fram till byn öppnade sig himlen, här regnar det verkligen om det regnar. Det var problem att ladda telefonkortet pga  att det var svårt att få kontakt när det regnar, men skam den som ger sig, nu har vi ett mobilnummer.

Jennie och Johanna på planet till Bangkok

Utsikt från balkongen på Kamala Beach

Badtjejerna på Kamala beach hotell